torsdag 15 november 2012

To little time...

När jag blev gravid med min son för ca5år sedan, sa alla till mig att min pysseltid skulle försvinna helt. Jag ställde mig in på det värsta. Men det blev aldrig riktigt så. Jag hade varje måndag stående som "Min Pysselkväll". Då jag med gott samvete knallade ner till mitt paradis och spenderade många timmar där. Även under mina föräldra lediga dagar hann jag med massa pyssel, då sonen sov tre långa stunder per dag ända upp till han var året. Sedan när han blev större följde han gärna med och lekte bland allt pyssel. Det gör han ju gärna nu för tiden oxå. Stora skillnaden som hänt är min dotter!!!
När jag blev gravid med henne, funderade jag mycket på hur min pysseltid skulle förändras framöver.. Jag förstod ju självklart att pysseltiden skulle minska radikalt, med två barn. Men jag hade inte kunnat drömma om att den skulle elimineras HELT! :-(

Min älskade lilla dotter är till skillnad mot min son, ett riktigt energiknippe och yrväder. Hon är alltid på språng och sova vet hon inte vad det är. :-)
Att ta med henne ner i mitt pysselrum är en omöjlighet, för källartrappen lockar så otroligt mycket mer (och den är farligt brant), så vi hinner inte sätta våra fötter i pysselrummet, förräns hon är halvägs upp för trappan igen, för att bara vända och klättra ner igen. Upp och ner, upp och ner.
Så till mitt förtret så är jag lycklig om jag spenderar 30min i månaden i  mitt paradis.
Har sånt behov och en sådan längtan efter att få gå ner och bara suga in pysselatmosfären och känna hur kreativiteten får blomstra. Plötsligt inser jag att det var det här alla menade när jag blev gravid första gången... Och jag kan ju bara uppskatta att jag i alla fall fick ett par extra år med pyssel, eftersom min son varit ett sånt lungt och harmoniskt barn. Så egentligen klagar jag inte alls. Jag bara reflekterar över saknaden av min egen pysseltid...

Undrar just hur långtid det ska ta innan jag återigen kan få regelbunden tid i mitt lilla paradis...
En del säger att det kommer dröja ett par år, vilket ger mig smått panik. (ÅR??!!)
Andra säger att jag kommer att prioritera bort det tills barnen är stora.. (WHY??!)
Jag säger att här behövs en förändring!

Så nu funderar jag hela tiden hur jag ska kunna göra mitt pysselrum mer "Barnvänligt" och Familjärt? Hur kan jag göra för att även barnen ska attraheras av att spendera tid i mitt lilla paradis? För om dom är med mig, så får jag i alla fall insupa atmosfären och den kreativa energin som finns där nere.

Tankarna går åt att göra mig av med mitt skrivbord, och istället installera ett köksbord där ner, så vi alla får rum att sitta tillsammans och greja... Samtidigt som jag har så mycket förvaring uppe på mitt skrivbord, som jag inte kan flytta med till ett köksbord, så det lutar lite åt att sätta in en köksskåpsrad med bänk även längs andra kortväggen oxå... Jag har underskåpen till det..men inte bänkskivan. Fast det är ju det lilla problemet.
Det största problemet är att få tid till att tömma rummet och sätta in skåpen och sen in med allt igen..
TID TID TID...en brist vara i mitt liv.

Men men.. ÅR ska det inte få ta tills jag får tid till pyssel igen, det funkar liksom inte! Jag måste ju kunna leva, och jag blir knäpp av att inte kunna få mitt utrymme där ingen säger hur mina saker är i vägen osv.

I dagsläget består min kreativa tid av att pyssla med barnen uppe i köket. Det är jätte roligt på sitt sätt. Man lär dom att få utöva sin kreativitet och utveckla sin fantasi. Vi hittar på och uppfinner allt möjligt. Silvertejp, toarullar äggkartoneger och färg är huvudbeståndsdelar i allt vi gör mer eller mindre. Men även saker från naturen och annat skräp i hennet används flitigt.
Min son är väldigt duktig på att fundera ut lösningar på saker han vill ha. Just nu önskar han sig ett lego skepp till Jack Sparrow legot.. Men eftersom han vet att det är långt till jul, och inte säkert att han kommer att få det i julklapp ialla fall, så finular han på hur vi ska kunna GÖRA ett skepp. Han kommer med plika ider om att vi kan använda en kartong och knappar och pinnar å massa saker! Och jag uppmuntrar honom till 1000! Men så blir han lite besviken när kartongen är fyrkantig.. så då säger han "Mamma jag måste bara fundera lite på en sak som vi kan använda istället" Och så kan det gå minuter, timmar eller dagar..ja till och med veckor i bland. Så en dag kommer han och säger "Mamma, nu fick jag en ide! Kan vi inte ta xxxx och bygga till xxx". Och jag känner mig så otroligt stolt som har lyckats få min son att förstå att man inte kan köpa allt man vill ha, men man kan nästan GÖRA eller TILLVERKA ALLT om man bara använder sin fantasi! Och den konstnärliga friheten innebär att INGEN kan komma och säga att "DU HAR GJORT FEL". Utan vi hjälps åt att tejpa och måla och klippa och klistra, ibland blir det precis som han har tänkt, ibland blir det bättre och ibland blir det sämre. Ibland vill han göra om någon dag senare och ibland vill han kasta den. Men det är just det som är så skönt. Inget vi gör KOSTAR något, utan vi använder bara det som vi har hemma. Bortsett från tejp och färg då. :-)
Så lite kreativ får jag minsann vara trotts allt. Fast det handlar mer om att lyssna på vad sonen vill, och hjälpa honom att genomföra sina ideer. Det är inte kreativt på det sättet jag saknar, men det är givande på så himla många andra plan, att det fyller en stor del av min pyssellängtan i alla fall.

Jag älskar mina barn så otroligt mycket, och att få sidosätta sig själv för en (kort?!) period i livet är väl värt det. Men inte för alltid ;-)

Pyssla lungt där ute i höst rusket nu!